barabella

Jag kan nog skriva i evigheter om Honom. De tar ju aldrig slut, orden. När vi pratar flyger tiden iväg och helt plötsigt har en hel natt gått. Och en till. Och fast att jag är trött, blir jag alltid pigg när jag känner hur mobilen vibrerar på kemilektionen. Det sprider sig en lycklig känsla i hela kroppen och jag älskar. Jag älskar det här. Jag vill ha honom så det gör ont, och ändå är jag så lycklig över det här. Det skulle nog räcka såhär också. Men åh, vad jag vill. Det känns så rätt, så rätt och lätt. Det känns som om, det är ju såhär det ska vara. Det känns som om världen skrattar lite ömt åt mig och säger, det är ju såhär det ska vara louise, förstår du inte det? Nu är det slut på ditt förvirrade letande, det är såhär det ska vara lilla du. Och jag är lugn. Enda in i själen, lugn. Det har gått så fort, och ändå tror jag han känner mig bäst av alla just nu. Och orden tar aldrig slut.