barabella

Var det kanske bara den där natten vi skulle få. Var det kanske precis som det kändes, den enda någonsin. Ont, ont gör det. För ett vi är ju nästan omöjligt. Fast kanske är det värt allt det där som är ivägen. Men de krampaktiga kramarna, som om vi aldrig skulle få hålla om varandra igen, hans lukt, hans händer i mina, i mitt hår, på mina revben. Vi höll oss båda två vakna hela tiden för att ta vara på just den natten, eftersom den aldrig kommer igen. Vill spola tillbaka, vill ligga där på golvet med våra armar och ben huller om buller så ingen vet vad som tillhör vem. Så fruktansvärt romantiskt men samtidigt så otroligt hjärtskärrande. Inte någon gång mötte våra läppar varandra, eftersom vi vet hur fel det är. Men jag ville, åh vad jag ville just då. vad jag vill just nu. Inga ord, inga ord kunde beskriva vad vi kände just då och det behövdes inte. För vi vet ändå.  

Och det var den bästa i mitt liv.