barabella

Jag vet ärligt talat inte vad jag känner. Vad håller jag på med? Är det för jag har en gigantisk, läskig tenta om en dag, är det därför det känns såhär. Ändå kan jag knappast tro på det själv. för det är ju du. Det har ju varit det nu, länge. Längre än nödvändigt kanske. Eller är det inte ens början. Att vara kär i sin bästa vän. Så korkat. Men ska man vara ärlig var jag kär långt innan du kom så nära, för det började liksom i fel ände. Kanske är det det som är problemet? Jag jämför dig med allt, alla. Alla potentiella pojkvänner blir jämförda med någon de aldrig kan mäta sig med, eftersom jag aldrig ger dem chansen. Och varför skulle jag? Jag älskar dig. Jag gör det, och tanken på någon annan får mig att känna enbart besvikelse. Jag vill att något ska hända, något som ändrar allt. Om det gör så att jag kan gå vidare eller så att du förstår, bara det händer. Alla säger att detta är vansinne, att jag inte är klok. Och kanske är jag inte det, men vad spelar det för roll? Min värld är din att krossa.