barabella

Jag hatar dessa kvällarna. Hatar, hatar, hatar. När jag blir för svag och inte kan låta bli att tänka lite förmycket. När jag vet att du är ledsen men det inte finns ett skit jag kan göra. Förstår du det? Absolut ingenting. För du låter mig inte. Jag hade kunnat göra så mycket för dig men nu är det försent. Jag har redan fått nog och försöker gå vidare, och du har inte ens insett hur fantastiskt det hade kunnat vara. Om du hade försvunnit ur mitt liv redan då, för längesen, hade jag varit vanlig nu. Tror jag. Men du stannade, du är fortfarande här. Brevid mig men inte med mig. För mycket men ändå för lite. Jag älskade dig förstår du det? Du har förlorat så mycket men jag, jag har bara ännu en besvikelse bakom mig. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda men du hade kunnat ändra allt. Det är du som förlorar, inte jag. Jag har bara klarat mig ur ännu en hopplös relation som hade skadat mig eller fått mig att äntligen leva. Nej, bara.. Nej. Kan inte göra såhär mot mig själv igen, och ändå gör jag det