guess what, I'm not a robot
Åh fina blogg, så längesen det var vi sågs. Att läsa tillbaka, så mycket känslor. Och tänk, efter alla de sorgliga inläggen, efter all längtan. Så har jag äntligen hittat en kärlek som får mig att må bra, som gör mig stark. Som finns där, vad som än händer. Älskade du, finns här med mig alltid. Älskade tid, underbara land. Jag är lugn, trygg ända in i själen. För det är ju du, dig jag har väntat så på. Vi.
hello sunshine
Jag vet ärligt talat inte vad jag känner. Vad håller jag på med? Är det för jag har en gigantisk, läskig tenta om en dag, är det därför det känns såhär. Ändå kan jag knappast tro på det själv. för det är ju du. Det har ju varit det nu, länge. Längre än nödvändigt kanske. Eller är det inte ens början. Att vara kär i sin bästa vän. Så korkat. Men ska man vara ärlig var jag kär långt innan du kom så nära, för det började liksom i fel ände. Kanske är det det som är problemet? Jag jämför dig med allt, alla. Alla potentiella pojkvänner blir jämförda med någon de aldrig kan mäta sig med, eftersom jag aldrig ger dem chansen. Och varför skulle jag? Jag älskar dig. Jag gör det, och tanken på någon annan får mig att känna enbart besvikelse. Jag vill att något ska hända, något som ändrar allt. Om det gör så att jag kan gå vidare eller så att du förstår, bara det händer. Alla säger att detta är vansinne, att jag inte är klok. Och kanske är jag inte det, men vad spelar det för roll? Min värld är din att krossa.
skinny love
Jag hatar dessa kvällarna. Hatar, hatar, hatar. När jag blir för svag och inte kan låta bli att tänka lite förmycket. När jag vet att du är ledsen men det inte finns ett skit jag kan göra. Förstår du det? Absolut ingenting. För du låter mig inte. Jag hade kunnat göra så mycket för dig men nu är det försent. Jag har redan fått nog och försöker gå vidare, och du har inte ens insett hur fantastiskt det hade kunnat vara. Om du hade försvunnit ur mitt liv redan då, för längesen, hade jag varit vanlig nu. Tror jag. Men du stannade, du är fortfarande här. Brevid mig men inte med mig. För mycket men ändå för lite. Jag älskade dig förstår du det? Du har förlorat så mycket men jag, jag har bara ännu en besvikelse bakom mig. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda men du hade kunnat ändra allt. Det är du som förlorar, inte jag. Jag har bara klarat mig ur ännu en hopplös relation som hade skadat mig eller fått mig att äntligen leva. Nej, bara.. Nej. Kan inte göra såhär mot mig själv igen, och ändå gör jag det
missed calls
Mac Miller – Missed Calls
För att kärleken gör så ont. Så ont att jag inte tycker det är värt längre. Om jag hade kunnat stänga av mina känslor och bli en tom burk istället så hade jag gjort det nu. Snart åker jag tillbaka. Bara för tre veckor, men ändå. Jag vet inte, jag vill inte. Ändå tror jag att det kommer vara bra för mig. Ja. Bra. Glömma, tvätta såren. Det måste bli bättre snart, det bara måste det för såhär kan jag inte ha det. Men hur gör man? Efter alla dessa kärlekar (well, inte allt för många men tillräckligt) tycker man att jag borde lärt mig, men inte då. Det gör ju så ont. När jag går in på hans profil för hundrade gången och ser att en tjej har skrivit och det hugger i hjärtat, blir svårt att andas. Då tänker jag fy. Fy vad det inte är värt. Hejdå engelska man, jag förlåter dig inte. Och ändå kan jag inte sluta önska
turtleduvs
If you listen to Harry Potter soundtracks while walking around in England on a rainy day, it feels like being on your way to Hogwarts.. I wish. I also wish for you to see how lovely it all could be. How could this be? again. I went out on a limb and I lost. There is absolutely no one to blame exept for me. How could I be so stupid? All this pain, all over again. Im closing down now, this have to stop, now.
strawbear
Så mycket har hänt. Så mycket har känts. Nu är jag här, äntligen är jag här. där jag hör hemma. Det var nästan ödet, att Du dök upp i mitt liv. Jag måste tro det, vad annars? Varför det är så svårt just nu det vet jag inte. Varför låta mig känna hur fantastiskt allt kan vara och sedan ta det ifrån mig. Vad är meningen med det? Jag kommer vänta. Du är för fin för att kommas över helt enkelt. Jag faller för dig nu, nu, nu. Och det kommer göra ont när jag landar.
När jag sa att jag ville återfödas som en ekorre i mitt nästa liv, och du tittade på mig och sa: Ekorre? verkligen? Det är precis vad jag sagt i hela mitt liv men ingen har någonsin förstått.
Då föll jag.
Så dåligt är det att jag automatiskt sätter in det här i google translate nu för att se hur det skulle vara för dig att läsa det. Fina, fina du. jag kan hjälpa. Bara låt mig. låt mig
helplessness blues
Och när känslorna gör entré igen önskar jag att de aldrig kommit tillbaka.
Det gör riktigt ont den här gången. Alla minnen som helt plötsligt blir klara som kristall, jag som lyckats förtränga hur fantastiskt och underbart allt var. När det plötsligt blev verklighet igen, om än bara för några timmar, var det som om såren sprack upp igen. Djupare och mer infekterade än någonsin.
Jag är ung, jag läker fort. Men det betyder inte att det gör mindre ont under tiden.
"and we forget because we must"
ride my wild heart
Tiden flyger förbi. Känslor som länge varit undangömda långt in i någon smutsig vrå inuti mitt "tillträde förbjudet, livsfara"-rum i hjärtat har helt plötsligt krupit fram. Både på bra och lite sämre sätt, likgiltigheten börjar släppa sitt grepp om mig. Det måste ju vara något bra, men det händer att jag saknar det. När jag ligger i fosterställning och kämpar emot sorgen och ångersten som dykt upp utan direkt anledning, kan jag sakna likgiltigheten. Kom tillbaka, ber jag. Snälla kom tillbaka. Men så vänder allt och jag intalar mig att det kanske någon gång kommer vara värt att ha känt alla dessa fruktansvärda känslor när det plötsligt är vackert igen. Jag är stark, mycket starkare än jag någonsin kunnat ana. Men hur stark man än är, händer det att man känner sig mer hjälplös och ensam än någonsin. Och det är okej.
40 day dream
När man behöver skriva av sig men inte har en aning om vart man ska börja. När allt är väldigt överväldigande och det så smått börjar kännas igen.
Det står en resväska i ena hörnet av mitt rum. En riktigt stor resväska. Min första egna riktiga, om man inte räknar min mimmi piggväska från disneyland i paris som jag hade med till dagis varje dag, då. Det börjar äntligen sjunka in lite, att om en månad och lite till så åker jag. Herregudärdetverkligenså. Nej, inte åker. Flyttar. Ja, då flyttar jag. Till det bästa landet, den bästa staden. Jag kommer höra brittiska när jag går på gatorna, jag kommer ha ett oystercard istället för hlt-busskort och jag kommer säga "sorry love" istället för "ursäkta" när jag går in i folk. När jag har en dag utan något att göra kan jag ta tåget några minuter och sedan promenera omkring planlöst i mitt London, hitta mina egna små favoritställen, utforska. Det känns fortfarande för bra för att vara sant det här. Alla frågar om jag är nervös, men nej. Det enda jag oroar mig för är att detta är en helt fantastisk dröm och att jag snart kommer vakna upp i ett rum utan resväskan i hörnet.
heart skipped a beat
sometimes, I still need you
Som jag har saknat dig de senaste dagarna. Som att du togs ifrån mig och sedan blev tillgänglig igen, fast att det inte alls är så. Jag drömmer om dig varje natt. Jag har insett att vad jag än gör, med vem jag än gör det är det alltid dig iallafall. Dig jag vill ha, mest av allt. Fortfarande dig jag skulle göra vad som helst för. Även om det är helt fel skulle jag fortfarande ge allt jag har för dig. jag älskar dig
every teardrop is a waterfall
2,5 månader kvar i detta land. Svindlande känsla. Befriande, för att det öppnar för möjligheter att bara lämna allt, oavslutat, avslutat, precis som jag vill utan att behöva ta i tu med det. Skrämmande av just precis samma anledning. Rädd för att påbörja något som jag inte kommer vilja lämna, samtidigt längtan efter allt det där jag egentligen inte borde vilja ha.
Och så Du. Som verkligen vägrar försvinna ur mitt huvud. VARFÖR jag förstår inte herregud. Det är ju försent nu. Försent för allt.
Men jag gillar ditt fina hår.
no surprises
Och så är jag tillbaka, igen. Aldrig försvinner du ur min hjärna, ur mitt hjärta. Ett fint sms, en fin kväll. Nog för att få mig att känna fjärilar som förut. Det är vidrigt, makten du har över mig. Ingen kan någonsin mäta sig med dig. Underbar men fruktansvärd? Det är så fult det vi har, men under ytan så vackert. Att du satt där i badrummet med mig hela kvällen utan att klaga. Värmde mig när jag frös, gav mig din tröja utan att blinka. Det gör så ont.
snälla bli min
Och så har lektionerna plötsligt blivit meningsfulla, när jag kan spendera de alla med att stirra mig blind på Dig. Jag får aldrig nog av att titta på dina underbara käkben och drömma om att dra mina händer genom ditt hår. Känslan i magen när jag slitit bort blicken från dig en kort stund och när jag ska titta på dig igen, inser att du tittat på mig och generat vänder bort blicken är obeskrivbar. Ovetskapen om det någonsin kommer bli vi är både det mest plågsamma jag känt men samtidigt så otroligt spännande. När vi ser varandra i ögonen och ler är det som om hela världen försvinner omkring oss. Jag tror inte det är sant men det enda jag vill säga till dig är hur mycket jag vill ha dig, hur kär jag är i dig. Det är konstigt hur du kan bli mer vacker för varje dag som går.
I follow rivers
Längesen livet medförde så här mycket motgång utan att en man var inblandad. Känns rätt bra ju, att jag kan må dåligt bara på grund av mig själv. För att jag har fastnat i ett farligt hjulspår. För att jag trodde att räkna kalorier och träna skulle få mig att må bra, men inte kände när det gick över gränsen. Och det var längesen. När jag ringde igår hände något med mig. Jag förstod lite mer på riktigt. Jag förstod att det här är inte jag, det är inte mitt fel. Ångersten är fortfarande kvar, höftbenen står fortfarande ut men jag tror kanske att jag älskar mig själv lite, lite mer. Och jag kommer få hjälp.
Jag kommer ta mig igenom det här också.
bury us alive
Det var en dag i maj om jag inte minns helt tokigt. Det var varmt, så varmt att jag var i trädgården i bikini, en förstor tröja och solglasögon. Vi hade lagt ut täckena på gräset, sådär som man kan göra när det är lagom varmt, så att man kan ligga på duntäcken utan att varken frysa eller svettas. Det luktade vår, tror till och med att någon i närheten grillade. Jag hade bränt ner en belle & sebastian-skiva som gick på repeat på den gamla cdspelaren som är helt okej att ha ute i solen. Jag minns att jag inte riktigt kunde ligga still, jag var så förväntansfull och ändå var det bara en helt vanlig söndag. Hela jag längtade så mycket att det kändes som om jag var hög på amfetamin. Och så till slut, äntligen såg jag cykelhjulet under grinden och jag sprang, sprang och öppnade och slängde mig handlöst i hans famn. Vi kramades så hårt, det kändes som en evighet och som en sekund på en gång, och du sa "åh, det är såhär det ska vara". Du luktade precis sådär som du skulle göra, lite varm, manligt men ändå mjukt, DU helt enkelt. Vi gick igenom så mycket tillsammans och ändå är detta enkla minne ett av de bästa jag har från vår tid. Så intensivt jag älskade just precis då.
