barabella

Tiden flyger förbi. Känslor som länge varit undangömda långt in i någon smutsig vrå inuti mitt "tillträde förbjudet, livsfara"-rum i hjärtat har helt plötsligt krupit fram. Både på bra och lite sämre sätt, likgiltigheten börjar släppa sitt grepp om mig. Det måste ju vara något bra, men det händer att jag saknar det. När jag ligger i fosterställning och kämpar emot sorgen och ångersten som dykt upp utan direkt anledning, kan jag sakna likgiltigheten. Kom tillbaka, ber jag. Snälla kom tillbaka. Men så vänder allt och jag intalar mig att det kanske någon gång kommer vara värt att ha känt alla dessa fruktansvärda känslor när det plötsligt är vackert igen. Jag är stark, mycket starkare än jag någonsin kunnat ana. Men hur stark man än är, händer det att man känner sig mer hjälplös och ensam än någonsin. Och det är okej.